Supermom i Aussiland

Då var vi där. Dit som vi nästan aldrig trodde vi skulle komma. Men som man alltid kommer till - slutet. Det har känts så långt borta hela tiden, men nu är vi där. Det här får därför bli sista mailet från Sydney, Australien!

Och vad har vi då hittat på den sista tiden förutom sålt möbler, packat, städat och fixat?

Kristoffer och jag passade på att prova ännu en restaurang innan avfärd. Det blev Altitude uppe på Shangri-La Hotel på 36:e våningen.
Lisa var med barnen vilket de alltid tycker är fantastisk kul, vi kommer att sakna dig Lisa!!!!
Vi bestämde oss för en 8-rätters meny med tillhörande viner, vilket var spännande. Att få rekommenderade viner till varje rätt var verkligen kul. Vi fick prova viner vi kanske inte skulle valt själva + att sommelieren kom och berättade om varje vin.
Att sitta där uppe på 36:e våningen med vita dukar, lite myspys belysning och bli uppassade som kungligheter, var som på de andra restaurangerna en njutning. Bara att ta en drink sidanom i skybaren är en upplevelse, de är proffs på att göra drinkar! Där finns drinkar
jag aldrig hört talas om och de showar och fixar bakom baren.
http://www.36levelsabove.com.au/

Johannes hann börja fotbollsskola varje söndag också. Första gångerna inomhus och de två sista utomhus (vilka vi inte kan gå på då vi inte är här). Alltid lika kul att se dessa pojkar och flickor som är så entusiastiska och tycker det är så fantastiskt kul med fotboll och lyder minsta vink från tränaren. Tänk om det varit lika lätt hemma???

Äntligen tog vi oss i kragen och gick ett kvarter bort till en taiwanese restaurang som fått priser och utmärkelser. Vi har pratat om det länge men det har liksom inte blivit av. Jag blev rekommenderad att boka, vilket var tur, även om vi var tidiga där. Väl där visade det sig
att det är en mamma på Agnes dagis som har restaurangen (även hennes man…), vilket jag hade hört men glömt bort. Där fick barnen fried rice med kyckling och Kris och jag gav oss på deras 11-rätters tasting meny. De är vida kända för sina dumplings, vilka ingick i denna meny. Goda var bara förnamnet, jag skulle vilja säga superba! Hela menyn var en smakupplevelse, men även en fröjd för ögat och näsan. Det gjorde ju inte saken sämre att de hade BYO (bring your own) vilket vi gjorde (tog med eget vin, alltså).
En prisvärd restaurang där man får en härlig resa för alla sinnen!
http://www.blueeyedragon.com.au/

Sydney WildLifeWorld och Sydney Aquarium var en given aktivitet innan vi åker hem. Barnen sprang som vanligt som om det var deras eget ställe och tjoade och tjimmade. Vi tittade på jättekrokodilen, kängurur och koaler, fiskar, hajar och dugongs. Vi kommer att sakna
dessa två ställen, men……vi ser framemot ”Tropikariet” hemma. Johannes kommer ihåg och kan berätta om både det ena och det andra där. Vilket känns positivt, då har det varit ett bra intryck. Det är lite kul nu då personalen hejar som om vi är kändisar och frågar hur det är och hur det går, vemodigt att säga att vi ska hem, men samtidigt har vi alla kort och minnen därifrån.

Min önskan var självklart Glenworth Valley innan vi åker hem. Barnen ville osså rida, så vi bokade både ponyride och min guided tour. Det är en speciell känsla när man åker ner i denna dal, det är liksom ett lugn som lägger sig och man stressar ner, är lugn och bara känner för här och nu. Barnen red först, på gamla Bronte, som vi hade förra gången osså. Mest intresserad av att äta gräs, men så go och lugn. Det blev både trav och skritt för Agnes och Johannes.
Sen gav de sig iväg till ”Reptil Park” och jag kunde i lugn och ro ge mig ut i dalen på min stora skimmel Leroy. Det är då man börjar tänka på att flytta ut på landet, till lugnet, till stillheten. En helt underbar känsla att bara skritta ut, ingen stress, inget massa ljud och bilar, bara avslappnat och skönt. Leroy var en stor valack som tog mig på min sista tur ut i Glenworth Valley, vilket var helt underbart!

Johannes klass ordnade ett ”Farewell Party” för honom i söndags. Vi skulle alla träffas i parken och ta med lite fika och barnen kunde leka. Det var bara det att vädret inte var det bästa. Även Sydney kan ha ett (förlåt) helvetes väder. Det regnade, regnade och regnade. Vilket resulteradei att vi gick upp i vår lägenhet som var helt tömd på möbler och diverse. Barnen tyckte det var toppen att kunna springa omkring överallt och leka och inte behöva vara rädd för att förstöra något. Vi dukade upp en ”fika buffé” på köksön och alla var nöjda och glada. Johannes fick en t-shirt med ett klassfoto på framsidan och alla barnen hade skrivit sitt namn på baksidan av t-shirten. Kan vara ärlig och säga att tårarna rann på mig och jag tycker det är jobbigt att lämna allt nu när vi fått så god kontakt med skolkamrater och andra.

Nu har vi i alla fall lämnat ”gula huset” och bor nere i Darling Harbour i en liten ”svettig” lägenhet, om man jämför med vår vanliga…..
Vi har dock närma till både mat och shopping vilket är positivt. En fin pool och jaccuzzi finns på 17:e våningen, som tur är, barnen tycker fortfarande det är sååååå kul med pool.

Förra helgen bjöd Alison och Matt ut oss. Lisa kom och tog hand om barnen, vilket blev succé som alltid. Vi tog en drink hos familjen Tweedale först och sen bar det av till hemligt ställe! Vi hade ingen aning om vart vi skulle och kunde inte ens gissa vart. Slutdestinationen var ”Efendi”, och då började jag gråta, vilket är Asli och Sommer´s restaurang. De kunde inte följa med ut för att de jobbade (vilket de alltid gör på helgerna) så då tyckte Alison och Matt, att då åker vi till dem…….vllket var otroligt kul. Vi drack champagne och åt en tre rätters middag som var en upplevelse och hade mycket roligt. I dessa stunder undrar man varför man lämnar, men sen tänker man efter och vet vad man har hemma!
Sen blev det pub och tillbaka till Alison och Matt för ytterligare en drink.
Till Alison och Matt: I know you are reading my blog, you are one of our best friends and we are going to miss you soooooooo much!

Självklart föll det sig så mitt I all packning att Kris var tvungen att åka iväg några dagar….. vilket blev en hel vecka. Kris åkte till Kina, Qiqihar, vilket är ända uppe vid Ryska gränsen. Kris tyckte det var spännande och jag tyckte det var mindre roligt mitt i packningen och allt annat. Det fungerade väldigt bra fast utsikterna var dåliga, och vi är nu ifatt med packning och annat.

Just nu sitter vi i vår ”lilla ” lägenhet och försöker få ihop sista sakerna. Det är sista simskolan, sista PT:n mm. Varje dag känns som ett nytt avsked och jag är förtjust i ”waterproof mascara”, vilket inte ger ränder…..alltid ett nytt avsked.
Idag hade jag sista session med Ben, som är min bäst vän, mentor, lifecoach, you name it. Att få träna och umgås med honom har varit en fröjd och något jag sett framemot (okej, inte varje gång då han ”plågat” mig) varje vecka. Han har fått stå ut med mina ”tjejsnack” och humörsvängningar, men samtidigt har vi haft så himla kul. Jag kommer att sakna honom som en bästa vän!

Igår kväll var vi på middag hos Alison och Matt. Jag lämnade ifrån mig mitt guldkort på Myer, som jag skrivit över på Alison (ja, jag vet, det tog emot…)mitt Country Road kort och Flybuys kort. Vi åt gott och hade en bra ”sista kväll”. Självklart skildes vi i tårar och de kommer alltid att vara våra bästa vänner i Aussi och även i övriga världen.

Idag hade jag lunch med Asli på deras restaurang Efendi och det var tårar där med. En otroligt mysig lunch, bara hon och jag, men vi visste båda att det var sista gången. Vi brukar alltid träffas tillsammans med barnen, men idag var det bara vi, vilket gjorde att vi fick prata om det mesta och kom fram till att vi skulle mötas någonstans i Europa nästa eller näst nästa sommar.

Idag från skolan frågade Johannes mig om han fick gå hem till John ( hans bästa kompis i skolan) någon dag? Och jag svarade att det inte fanns tid och att det inte gick. Detta resulterade i stora krokodiltårar vilket jag inte var beredd på och blev själv ledsen och försökte förklara att det troligtvis inte gick att ordna. Johannes var tröstlös en lång stund och jag försökte allt. Men ibland är det bara så att man behöver vara ledsen och gråta, avsked är inte lätt, och jag tror att Johannes kände av allt just denna stund. Det tog en lång stund innan han slutade gråta, men jag tror att det blir bra, eller jag vet, det kommer att bli bra.

Imorgon är det sista dagen på dagis för Agnes, och Johannes i sin skola. Jag har bakat 70 st cupcakes med Svenska och Australienska flaggan på. Det kommer att bli mycket tårar och många ”Good Bye”. Men det är inget som säger att vi inte möts igen. Det är bara det att det känns jobbigare att lämna här, för vi vet inte om vi någonsin kommer ner hit igen. När vi lämnade Sverige visste vi att vi skulle hem igen någon dag.
Men varje dag är ett äventyr och inget ”Good Bye” behöver vara för evigt. Det finns alltid ett ”vi ses snart igen” om man verkligen vill.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad vi kommer att sakna, och ja, det glömde jag..! Kris påpekade att han kommer att sakna skruvkorken på ölflaskan mest…. vet inte om det är positivt eller negativt??! I alla fall, det är ett enormt äventyr vi fått vara med om och jag hoppas att det inte blir sista gången!

Det är med tårar rinnande ner för min kinder som jag säger hejdå till detta land som vi ibland har hatat (ja, jag vet, starkt ord) men mestadels älskat. Vi har vunnit många nya vänner som lärt mig att det är bara ett jordklot vi bor på, och vi kan alltid träffas igen. Jag kommer inte att sakna alla dessa avsked även om de gjort mig starkare!

Vi ser framemot att träffa er alla hemma i Sverige! Yeiiiii haiiiii!!!

Good Bye
Ylva

Johannes på sin fotbollsskola.